Don´t Say a Word

Nej, det finns faktiskt inte så många ord att säga om [I]Don´t Say a Word[/I]. Kanske hade man väntat sig något störigare av regissören Gary Fleder, som ju gjorde en tidstypisk post-Tarantino-rulle med pistolerna på trekvart en gång i tiden; [I]Things to Do in Denver When You´re Dead[/I]. Den sågades visst 1996 i Nöjesguiden av en viss Fredrik Sahlin (som märkligt nog ser ut som Sean Penn på sin bylinebild). Fleders nya film manar dock inte till liknande starka reaktioner. Ty det här är amerikanskt rysarhantverk med autopiloten påslagen, hemmabiomannens kött och potatis, en film att konsumera under baksmällan - ja, helt enkelt en bruksthriller. Man kan visserligen ana att Fleder har försökt hotta upp anrättningen med en mörk, klaustrofobisk atmosfär och en försvarlig mängd psykologsnack. Men likväl har den svårt att väcka någon form av entusiasm. Mest signifikant för [I]Don´t Say a Word[/I] är Michael Douglas. Han är väldigt, eh, Michael Douglas i den här filmen. Käkarna är ordentligt sammanbitna, håret är bakåtfönat och de tättsittande ögonen scannar febrilt efter något som gömmer sig utanför bild. Han är helt enkelt tillbaka i den inkarnation av sig själv som vi minns från tiden innan han var med i riktigt bra filmer. På rutin spelar han här Dr. Conrad, en lyckligt gift psykolog som en dag finner sig i en besvärlig situation av det snitt som vi sett i mången bruksrysare - ett gäng ondingar, ledda av Patrick Koster (Sean Bean), rövar bort Dr. Conrads kerubsöta dotter. Koster och hans kohorter använder dottern för att pressa Dr. Conrad till att ta sig an en svårt psykotisk patient (intensivt spelad av Brittany Murphy) som någonstans i sitt sargade psyke döljer en kod som skall leda fram till det undangömda bytet från en juvelstöld. Klassiskt, inte sant? Behöver det ens nämnas att bovarna dessutom är så djävliga att de ger Dr. Conrad den obligatoriska deadlinen att jobba emot, "om han vill se sin dotter igen"? [I]Don´t Say a Word[/I] är sådär kompetent men sömngångaraktigt berättad hela vägen igenom. Man får lov att säga att Michael Douglas gör sina sammanbitna thrillerminer med den äran, men mycket mer finns här inte att hämta. Detta är ett överornamenterat och skickligt hantverk, som inledningsvis utger sig vara intressantare än vad det faktiskt är. Om några månader finns den i videobutiken.