Luc Bessons Dogman är ett okonventionell porträtt av en självständig rättskipare. Karaktärstypen är vanlig i actionfilm, och brukar inte sällan vara topptränad med polisiär (eller militär) bakgrund. Dogman, vid namn Douglas, är inget av detta, men han har en styrka - sina hundar. När Douglas en dag blir gripen efter en våldsam incident ges möjligheten att dela sitt livs historia för psykiatrikern Evelyn, och genom berättelsen börjar grunderna till hans rättskipande personlighet bit för bit falla på plats.
Idéen filmen bygger på är ambitiös och unik: en man som bokstavligen talar med hundar använder denna ”gåva” för att agera medborgargarde. Det är synd att manuset främst fokuserar på Douglas tragiska uppväxt, då hans udda relation till djur i nutid hamnar i skymundan och behandlas som en självklar förlängning av de hemskheter han fått utså. Tittaren förväntas acceptera att Douglas och hundarna har en slags ”mental överenskommelse”, men mycket slår fel i denna framställning. Exempelvis refererar Douglas till hundarna som sina barn, men de är samtidigt vapen han använder för egen vinning, och risken att något av djuren skulle kunna komma till skada uppmärksammas aldrig.
Om denna problematik beaktats hade filmen funnit ytterligare en dimension i huvudkaraktären, vilket gjort honom betydligt mer intressant. Istället framställs Douglas som en sociopat med gott hjärta vilket dessvärre ter sig forcerat och därav onaturligt. Däremot gör Caleb Landry Jones en stabil insats som karaktären i fråga, då han snyggt kanaliserar de aspekter manuset saknar. Luc Besson regisserar väl, och medan berättandet sviktar är hans visuella uttryck påtagliga. Utförandet kunde gjorts bättre, men konceptet är speciellt - vilket ger en svag men unik film, som säkerligen kommer ses som kultklassiker inom ett par år även fast kvalitén går att ifrågasätta.
