Efter att ha sett Dogman har jag frenetiskt försökt hitta en webkamera med en vy över den grå och sönderfallande italienska kuststaden Villaggio Coppola, sceneriet för Matteo Garones nya film. Den känns mycket närmre än Italien från resebilagorna, översvulstbilden från Paolo Sorrentinos filmer, eller den makalöst vackra pleinairismen signerad Luca Guadagnino. Matteo Garrone, främst känd för filmatiseringen av Neapelmaffian i Gomorra, återvänder nu till den komplexa brutalistiska världen. Och levererar en välkonstruerad och fängslande dramathriller.
Manuset är inspirerat av den morddömde Pietro De Negris ovanliga livshistoria och hans bekantskap med brottslingen Giancarlo Ricci. Filmens Er Canaro (De Negris smeknamn, ”hundvakt”) spelas av den fenomenale doldisen Marcello Fonte som regissören hittade på en teaterverksamhet för exkriminella. Hans insats har (vid sidan av den ”Palm Dog”-prisbelönade hunden Joy) med rätta prisats både i Cannes och vid Europas Oscarsgala EMA i Sevilla.
Den späda knegaren Marcello driver en hundsalong och lever ett anständigt liv, umgås med sina grannar och spelar fotboll. Han har en dotter (barnskådisarnas nykrönta drottning Alida Baldari Calabria), den enda som han älskar mer än alla sina otaliga djurvänner. Ambitionen att ta henne på upptäcktsresor motiverar Marcello att langa lite kokain åt den hjärndöde och grymme missbrukaren till muskelberg Simone (Edoardo Pesce), som terroriserar hela orten.
Dogman är ett välavvägt porträtt av den samhälleliga och ekonomiska hopplöshet som genomsyrar den lilla italienska spökstaden. Den observanta regissören har inget intresse av att besvara frågor av typen: ”varför gör ingen något åt detta?” och den verklighet han skildrar flinar åt den naivitet som vill ha en pedagogisk uppdelning mellan gott och ont. Karaktärernas frustration går inte att hålla ifrån sig, och påminner om att det i varje chihuahua bor ett rabiat monster som väcks till liv av en överdos orättvisor.
