Utanför ett sjukhus i staden Djibouti sitter Guled (Omar Abdi) och väntar på jobb. Han är dödgrävare, och försörjer sig på att gräva gravar. De intjänade pengarna sväljs av sjukvårdsfakturor när hans fru Nasra (Yasmin Warsame) får en svår njursjukdom. Sjukdomen blir värre, och när Nasra till slut behöver undergå en alldeles för dyr operation är Guleds sista försök till att samla in en större summa pengar att sälja sin del av en hjord som befinner sig långt borta, hos familjen han en gång tvingats bryta kontakten med. Dödgrävarens Hustru är berättelsen om Guled och hans familjs kantade väg fram till operationen.
Filmen lyckas vara både högintensiv och lågmäld samtidigt. Den rör sig framåt långsamt, och behåller rytmen nästan rakt igenom. Samtidigt som den aldrig blir långtråkig - den relativt korta speltiden drar istället nytta av tempot.
Regissören Khadar Ayderus Ahmed bryter filmens allvar med återkommande humor, där bortskänkta högklackade skor och försök till att smyga in på ett bröllop lättar berättelsen. Det gör filmen ännu mer realistisk - vardagen med en sjuk familjemedlem porträtteras inte bara som tung, utan som något mångfacetterat där flera känslor får ta plats parallellt.
I hjärtat av filmen ligger den ovillkorliga kärleken som förmedlas av Omar Abdi och Yasmin Warsame i deras roller som Guled och Nasra. Oavsett om paret samspelar eller bara pratar om varandra med sina medmänniskor så övertygas man om deras kärlek, som går årtionden tillbaka. Dödgrävarens Hustru är en klart över godkänd långfilmsdebut som på ett realistiskt sätt ger plats åt livets små detaljer.
