Doctor Strange är den senaste av Marvels serietidningsfigurer att få en egen film.
Stephen Strange betraktas – inte minst av sig själv – som en överlägsen neurokirurg. Han väljer vilka patienter han tar sig an utifrån vad han kan nå för framgång. Han är arrogant, saknar empati och har dyra vanor. När han råkar ut för en olycka och själv blir patient så tycker man faktiskt att han får vad han förtjänar.
Inte nog med att Strange inte kan operera sig själv, hans nervskador gör att han aldrig kommer att kunna operera igen. Hans sökande efter hjälp leder honom så småningom österut, till mystiken och magin, det icke-vetenskapliga som han misstror och föraktar. Här finns dock inte bara nyckeln till bättring, utan också dörrar till andra världar.
Det som är irriterande är att Doctor Strange så snabbt briljerar även på detta område. I fråga om hans personliga utveckling är det svårt att tro att han plötsligt ska bli ödmjuk. Det lämnar också efter sig ett par logiska luckor i manuset som annars både underhåller och bländar. Tankarna går till Matrix och inte minst Inception, vilket förmodligen innebär en framtid som testfilm i elektronikaffärer och hemmaanläggningar.
Med den här filmen får magin på allvar sitt inträde i Marvels filmiska universum. Jag hade dock väntat mig mer allvar och mindre Harry Potter. Med tanke på serietidningsstilen i andra Marvel-filmer borde jag förstås inte förvånas över de humoristiska inslagen. Men medan Deadpool är barnförbjudet bitsk och Guardians of the Galaxy genomgående underhållande, så är roligheterna här begränsade till ett par visuella skämt och några obesvarade repliker från Benedict Cumberbatch.
Det som präglar filmen är de visuella effekterna som illustrerar hur magin används för att rädda världen. Min enda invändning är att det blir för mycket av det goda. Jag blir till slut mätt, och om än inte illamående så i vilket fall inte sugen på att be om backning. Enda överraskningen i slutet av filmen är Michael Giacchinos mystiska musik till eftertexterna. Den blir trevligt sällskap mellan de två obligatoriska extrascenerna.
Genre:
Skådespelare:
Manus:
Regi:
