För sin enligt egen utsago sista film väljer Hayao Miyazaki att närma sig hemlandets mest problematiska år (de krigsbrott som Japanska imperiet begick mot främst kineser och koreaner under 30- och 40-talet räknas fortfarande till några av historiens värsta). Det blåser upp en vind utspelar sig dock rätt långt från den verkligheten, istället får vi följa Jiro Horkikoshi, flygplanskonstruktör och centralfigur i den japanska krigsindustrin. Den visionära och lite aparta ingenjören betraktar och drömmer sig fram genom tillvaron. För sig själv muttrar han lite om krigets fulhet men fortsätter likväl nitiskt arbeta med sina plan utan att egentligen ta ställning.
Vid sidan av flygplanen är det en flyktig och - för det mesta - förlorad kärlek som präglar Jiros liv och skiter man i att kontemplera för mycket över hans blodiga händer blir det hela en rätt episk filmupplevelse som sträcker sig över flera årtionden och innehåller de flesta önskade ingredienserna. Det är vackert, suggestivt, lätt filosofiskt och harmoniskt i klassisk Miyazakistil och Moonrake/Totoro/Spirited Away-fans kommer knappast bli besvikna
