1920-talets Long Island konverteras till flådig 3D i den nya filmatiseringen av F. Scott Fitzgeralds klassiker, där krigsveteranen Nick Carraway (Tobey Maguire) redogör för hur han drogs in i jazzålderns dekadens och blev kärleksmedlare åt den excentriske miljardären Gatsby. I titelrollen syns Leonardo DiCaprio, här återförenad med regissören som för snart 20 år sedan lanserade honom som hjärtekrossare i Romeo + Julia. Men åh Leo, min Leo! Liksom publiken som vuxit upp med dina filmer har även du blivit äldre, och numera finns desto mer att leva upp till. Särskilt när du och Baz Luhrmann fått för er att remixa den stora amerikanska romanen.
Musiken är, som sig bör i Luhrmanns universum, av enorm betydelse. Även om karaktärerna inte bryter ut i sångnummer á la Moulin Rouge finns spår av samma anakronistiska historiefiltrering genom moderna hits, vilket inkluderar autotune och en hel del Jay-Z (som även är exekutiv producent). I de mest extravaganta sekvenserna gör svarta och stumma karaktärer gästspel som rytmisk rekvisita, mest där för att skaka på rumpan och tuta i trumpeter. Dessa inslag hade gott kunnat stryka på foten utan att göra sig ovän med förlagan.
Carraways apatiska berättarröst understryker flera gånger känslan av att vara inkluderad men utesluten. Samma emotionella dragkamp drabbar även mig när sekvensernas flärd och fyrverkerier smälter samman i ett enda långt, kaloririkt montage. Å ena sidan är Luhrmanns mastodontmedel och Gatsbys storhetsvansinne en perfekt match, men å andra sidan så uppenbar att den själlösa excessen bara blir långtråkig. Åh Leo, min Leo...
