Varje år vid den här tiden är det dags för alla höstförnekare att börja fäktas mot sina väderkvarnar. De räknar frenetiskt de allt färre soltimmarna och badar tills de får köldskador. Det är lätt att se dokumentärsnackisen Den sommaren som ett liknande desperat försök att mjölka en tidsanda som för länge sedan är förbi. Men den världsberömda arkivfilmsgurun Göran Hugo Olsson (The black power mix tape, Om våld) lyckas övertyga i sin gubbnostalgiska förlängning av en kultförklarad sommar.
Den sommaren ger nytt liv åt det filmprojekt som fotografen och konstnären Peter Beard påbörjade 1972 tillsammans med Lee Radziwill (systern till Jackie Kennedy Onassis) om den excentriska släktingduon Edie och Edie Beale. I nästan ett halvt sekel har alltså Beard suttit på en prequel till den legendariska skildringen av Big och Little Edie på Grey Gardens 1975. Filmen, som då gjordes av bröderna Albert och David Maysles, har varit en verklighetsflykt för generation efter generation, och gjort modern och dottern Beale till stilikoner och avantgardepionjärer.
Ja, förvänta er så mycket ”jag hängde med Mick (Jagger) och Andy (Warhol)” med efterföljande name-droppingsnack som det bara går att få plats med i en dokumentär om 70-talets bohemiska mytomspunna konstnärsliv. Men så fort kameran flyttar från Peter Beards skrytcollage tillbaka till den förfallna aristokratvillan i East Hampton där det luktar sopor, där tvättbjörnar hälsar på lika ofta som vilda katter, Kennedysläkten och hälsovårdsnämnden ditskickad av förbannade grannar, faller allt på plats igen. Olsson låter tittaren frossa i den heliga stunden som bara kan upplevas när ett nytt avsnitt av en älskad dokusåpa eller extramaterial från en för själen viktig filminspelning har släppts. Visst exploateras Big och Little Edies värld både nu som då till smärtgränsen, men det görs utan tvekan endast av intresse och med respekt för deras sorgset förtrollande och eftersträvansvärda höst- och tristessförnekelse.
