Forrest Tucker (Robert Redford) är en åldrande förbrytare som har svårt att släppa taget om sitt förflutna. Gång på gång faller han ner i samma gamla vana att råna en bank här, en bank där. Det är något med den efterföljande jakten, adrenalinet, som han är beroende av. Men när han träffar Jewel (Sissy Spacek) ställs han inför ett jobbigt beslut: ska han fortsätta leva rövare, eller ska han slutligen slå sig till ro?
Den siste gentlemannen är lika mycket en lustfylld pastisch som det är ett kärleksbrev till ett filmspråk som osar sjuttiotal. Igenkänningsfaktorn från filmer som Three days of the Condor och All the president’s men finfördelar sig genom filmens olika lager – kameravinklar, ljudarbete, klippning, scenografi – tills jag inte längre tvivlar: den här filmen gjordes på sjuttiotalet. Om detta skulle vara sant, har makeup-teamet lyckats hiskeligt bra med att åldra Redford fyra dryga decennier sedan han satte punkt för artiklarna om Watergate, fimpade ciggen och kavlade upp skjortärmarna.
Nu är det inte sant. Filmen är purfärsk. Och Redford har åldrats, och han har gjort det med stil. Insatsen är som en härligt stinkande lagrad ost från någon bergsby i Alperna. Det är likväl långt ifrån Redfords starkaste insats (det är utan tvekan All the president’s men, som är den perfekta sjuttiotalsfilmen) men det finns ett melankoliskt stråk till hans insats som gör den både intressant och minnesvärd. Den siste gentlemannen är långt ifrån en fulländad film. Men det är en rolig film, en film som det går att se för att den är av ett klassiskt gott hantverk och för att den inte utger sig för att vara något annat än en underhållande skröna. Det går också att se den för att den har ett stämningsfullt soundtrack, habila insatser från samtliga skådespelare samt ett begåvat manus.
