Den perfekta stormen

Väder och i synnerhet vatten hör till det svåraste att återge realistiskt på film", säger regissören Wolfgang Peterson i pressmaterialet och sätter på så vis omedvetet fingret på ett av denna films många tillkortakommanden. Eller om man säger så här: uttrycket "storm i ett vattenglas" får här en ny innebörd. Visst finns det eggande moment och stunder av den här dramatiseringen av den stora storm som slukade fiskebåten Andrea Gail 1991, men skarvarna mellan scenerna med verkliga stormvågor och de datoranimerade är ibland pinsamt tydliga. Nå, detta är inget nytt, precis som Petersen antyder finns det ingen film som till fullo har lyckats fingera ett upprört hav. Studiokänslan verkar, oavsett hur stora bassänger man nyttjar, vara omöjlig att skaka av sig. Men, som sagt, det lite taffliga men säkerligen mycket kostsamma effektbygget är bara en av otaliga orsaker till att de dryga två timmarna förvandlas till en evighet. Värst är utan tvekan den sinnesbedövande sentimentaliteten som inleder och avslutar filmen. Samtidigt som ljudbandet brassar på med James Horners ([I]Apollo[/I] 13, [I]Braveheart[/I]) sedvanligt pompösa musik -- som närmast associerar till en annan he-man miljö, Vilda Västern -- ser vi oroliga hustrur som vinkar ödesmättad och med kisande, sorgsna och övergivna blickar ser hur de dödsföraktande männens fiskebåtar stävar ut mot de okända. Och denna beräknade känsloanstormningen är alltså bara av etablerande karaktär, när slutet närmar sig löper sentimentaliteten fullständig amok. Och däremellan lyssnar vi till en dialog som bara ger oss olika varianter på temat "A man's gotta do, what a man's gotta do". Samt ett och annat "blubb". Det är inte utan att det känns som en skymf mot de avlidnas anhöriga som här tvingas åse hur denna verkliga tragedi blir till ett dussindrama, hur deras egen sorg förvandlas till en klichéfylld saknad efter en George Clooney, som kravlar upp ur bassängen och skrattar hela vägen till banken. Bär i minne att Wolfgang Petersen är mannen som en gång regisserade den välgjorda och klaustrofobiska [I]Ubåten[/I] (Das Boot). Tyske Wolfgang verkar på de senare åren utsatts en mycket effektiv amerikansk hjärntvätt. Fullgoda thrillers som [I]Dödligt spel[/I] och [I]I skottlinjen[/I] har följts av allt mer schablonmässiga publikfrierier. Senast var det ju [I]Air Force One[/I] och fortsätter Wolfgang på det här viset lär vi snart se honom regissera Republikanernas partikonvent.