Den åttonde dagen

Där den store Skaparen avslutat sitt verk tar regissör van Dormael vid och sänder ut George, en passionerad man med Downs syndrom, på vift. Titeln syftar på det, förlängda, bonusdygn där George, som är på jakt efter sin mamma, i förbifarten ger omvärlden en dos av sig själv. George är nämligen en alltigenom spontan individ med ett hjärta stort nog att förgylla de flestas vardag. Den väl behövande "managementsupervisorn" Harry (Auteuil) blir, till en början motvilligt, utsatt för handpåläggning men efterhand lär de att uppskatta varandras närvaro och egenskaper. Den åttonde dagen håller, med andra ord, likt en saga precis vad den lovar. George tar med sig Harry på en resa till en magisk värld snarlik det färgrika mikrokosmos man möter hos Jeunet/Caro (Delikatessen, De förlorade barnens stad). Tillsammans med klippdockor och operasjungande råttor jobbar sig stämningen ibland upp till den man kan finna hos en hejarklack, men humorn är ändå för det mesta i gott förvar. Trädens och gräsets egenskaper undersöks grundligt och med samma hänförda intresse som skoaffärens socialpsykologiska hemligheter. Ingenting som George är inblandad i saknar betydelse, och får man lov att tala om ett budskap skulle det vara just det att livet är värt att tas på allvar. Speciellt om man är godissugen och allergisk mot belgisk choklad. Utnämnandet av skådespelarparet Pascal Duquenne och Daniel Auteuil till bästa manliga skådespelare i Cannes, fick de franska och belgiska producenterna att kivas om vem som skulle få hedersbucklan. Energin hos Duquennes och Auteuils karaktärer är visserligen inte att ta miste på, men tyvärr går Harrys och Georges turer allt för ofta hem till Harrys alldeles egna pokaler; ex-frun och de två bambiögda döttrarna. Och där blir det för mycket av det goda. Sagor kan vara underbara, men de vet också att sluta i rätt tid; då de fyllt sin funktion och inte blir helt substanslösa. Hållbarhetsdatum för konfekt inpackad i stora guldhjärtan skall inte underskattas, det är en känslig produkt.