Ett silverbröllop avbryts abrupt när tyska bombplan drar in över en luxuös direktörsvilla. Det är april 1940 och den fem år långa ockupationen av Danmark inleds. Ett kapitel i landets historia regissören Anders Refn sagt sig vilja ge ”hela bilden” av i familjekrönikan De förbannade åren, den första av två planerade filmer.
I centrum för handlingen står fabrikören Karl Skov (Jesper Christensen) under vars tak hela den danska upplevelsen alltså ska rymmas. Karl tappar tilltro till kappvändande vänner inom politik som industri och ser judiska vänner säljas ut till ockupationsmakten alltmedan den egna familjen glider isär. Äldsta sonen, militären Michael (Gustav Dyekjær Giese), bestämmer sig för att slåss för tyskarna. Aksel (Mads Reuther), som är näst äldst, engagerar sig tillsammans med köksans son i motståndsrörelsen. Och enda dottern, Helene (Sara Viktoria Bjerregaard Christensen), blir kär i en tysk ubåtsofficer.
Berättelsen gör anspråk på en grandiositet i stil med Bernardo Bertoluccis 1900. Men har inte mycket att backa upp dem med. Refns och medförfattaren Flemming Quist Møllers (kanske mest känd för Hugo - djungeldjuret) manus uppnår varken nerv eller nyans i skildringen av familjen Skovs motgångar och dilemman.
Under två och en halv söliga timmar hopar sig konventioner och klischéer.
Vad Refn beskrivit som ett hjärteprojekt som tagit tjugo år att färdigställa känns mer som ett beställningsjobb i mängden, renons på berättarteknisk vision, och med bikaraktärer vars enda syfte är att utgöra absoluta poler mellan gott och ont. Det är en knapp gråskala mellan den modiga motståndskvinnan Livia (Kathrine Thorborg Johansen) och ett näringsliv som smörjer kråset i den tyska krigsmaktens tjänst. Och relationen mellan Helene och den unge ubåtskaptenen ska vi inte ens prata om.
För den som är sugen på både berättarmässigt och tematiskt mer belönande filmer om liknande ämnen finns många höjdpunkter i filmhistorien. Så varför inte hellre upptäcka eller återbesöka Louis Malles Lacombe Lucien, Jean-Pierre Melvilles Skuggornas armé eller Jan Troells Dom över död man. I den sistnämnda är för övrigt Christensen storartad som Torgny Segerstedt. I Refns regi är han förbannat förvanskad.
