När Libby Day (Charlize Theron) var sju år gammal mördades hennes mamma och systrar ”med kallt blod”, det vill säga med hagelgevär på en farm i Kansas. Då pekade hon ut den satanistflirtande storebrodern Ben som gärningsman. Sedan dess har hon levt gott på allmosor, men när hon i vuxen ålder faller i medial glömska sinar dessa, och prospektet att växa upp och skaffa sig ett jobb tycks mer hårresande än ett traumatiskt förflutet. Så när ett sällskap true crime-entusiaster erbjuder henne pengar för att nysta i det förflutna tackar hon ja, om än motvilligt.
Att true crime-anfadern Truman Capotes ande vilar över Kansasslätterna i Dark Places råder det ingen tvekan om, men det är en pliktskyldig närvaro som aldrig känns särskilt initierad. Ingenting med Dark Places är så stramt eller nyktert skildrat. Istället är berättelsen så dramaturgiskt övergödd att det tycks röra sig om förvanskad satir. Än rörigare blir det när iscensättningen drar åt neo-noiren till, vilket manifesteras i Therons berättarröst (som samtidigt är plågsamt flygplanspocketlitterär), liksom i virrvarret av tillbakablickar och Chloë Grace Moretzs lynniga femme fatale.
Det verkar som om Gilles Paquet-Brenner, som står för både manus och regi, inte riktigt vetat vilka element i Gillian Flynns litterära förlaga han ska ta vara på. Klart är i alla fall att han varken lyckas förvalta berättelsens mediekritiska dimensioner eller skyla dess luckor. Framförallt saknar han fullkomligt den stilistiska stringens som ändå tillät David Fincher att häromåret göra ganska skaplig film av Flynns Gone Girl.
Även om ingen skugga ska falla på Theron är varken hon eller Nicholas Hoult (som här spelar en högst konturlös och perifer, näst intill imaginär, sidekick) lika självklara som i sina nyligen hyllade insatser i Mad Max: Fury Road. Men jag får anta att Libby inte heller på pappret är någon Furiosa.
Kanske finner Dark Places sin plats på teve en regnig söndagskväll, men biografens mörker borde lämnats ostört.
