Dalva (Zelda Samson) utsätts av sin far för det värsta någon kan göra mot sitt barn. Hon hamnar på ungdomshem i väntan på rättegången mot fadern. Väl där får hon tid på att fundera på vem hon egentligen är.
Man skulle kunna tänka sig att Dalva är en obehaglig och svår film men brottet hon utsätts för ligger till grund för hennes utveckling snarare än att stå i fokus. Zelda Samson är väldigt duktig på att spela sammanbiten och att titta ner i golvet. Det slår mig plötsligt att hon är en av dessa alla ungdomar där känslorna ligger så nära innanför allt. Som får plötsliga raseriutbrott av det som passerar i deras sinnen. Därför finns det nog en äkthet och en sanning i henne rolltolkning av Dalva.
För visst är det ett barnets perspektiv som regissören Emmanuelle Nicot vill lyfta fram. Dalva betraktar världen snarare än att hon del av den, eller? Läkaren som undersöker henne är vänlig men förklarar allvaret. Dalvas blick söker hennes länk kring nacken, hennes ögon eller hennes mun. Hon förstår inte varför vuxenvärlden oroar sig för henne.
Inte bara Samson imponerar i titelrollen. Alexis Manenti gör en trovärdig rolltolkning av en vårdare på hemmet. Bildligt ärrad och bär säkert liknande erfarenheter med sig. Eller Dalvas rumskompis Samia (Fanta Guirassy). En ung tjej med hård yta men med ett hjärta av guld som både blir Dalvas lärare och elev. Underbart.
Dalva angriper ett svårt tema på ett ytterst respektfullt sätt där offrets perspektiv får stå i fokus. Intressant, tänkvärt och mycket starkt.
