Alla scener med Thomas Hayden Church. Mark Wahlbergs komiska tajming. Will Ferrell som… Will Ferrell. Så, nu vet ni allt det roliga i filmen. För allt annat, den formalistiska handlingen, den dötrista rivaliteten mellan de båda papporna och ett rasistskämt som tjatas ut till döds så pass att skämtet i sig börjar kännas rasistiskt – det är inte mycket att hänga i komedigranen.
Will Ferrell är den konflikträdda velourstyvpappan Brad som kämpar så att hjärtat nästan brister att vara en förebild för sina två ingifta barn. Precis när han känner börjar känna sig accepterad (vilket innebär att dottern slutar rita honom som horribelt mördad) dyker den biologiska pappan upp i form av supertuffingen Dusty (Mark Wahlberg). Förutsägbar rivalitet uppstår.
Att kalla en komedi för stundtals underhållande känns lika ihåligt som att beskriva en douchebag med att hen annars är en supertrevlig person, egentligen. Nu råkar inte Daddy’s Home vara en skitstövel till film, den är ju faktiskt barnvänlig, även om väldigt många av penis- och tampongskämten nog inte riktigt kommer orsaka några smilgropar i deras ansikten. Problemet är bara just att skratten är få förunnade.
Fem år har gått sedan Ferrell och Wahlberg parades ihop i den förvånansvärt roliga The Other Guys. Nu tyckte någon uppenbarligen att det var dags att damma av duon. Synd bara att de valde att göra det med regissören till Horribles Bosses 2. Om ni vill se en film med Will Ferrell om familjerivalitet som inte är en tunn röra, se om Step Brothers istället.
