Crazy/Beautiful

I amerikansk populärpress spekulerar man med jämna mellanrum kring vem av etablerade ungdomsskådisar som Freddie Prinze Jr, Sarah Michelle Gellar och Jennifer Love Hewitt som kommer att ha en filmkarriär bortom high school- och universitetsfilmer. Jag sätter mina pengar på Kirsten Dunst. Trots att hon bara är 19 år gammal så har hon redan visat upp en förbluffande förmåga att styra upp och rädda även de mest mediokra filmer. Ett exempel i raden är till exempel Dunst senaste biofilm i Sverige, tonårskomedin [I]Get Over It[/I], som Dunst nästan på egen hand lyckades göra uthärdlig. Dunst filmografi är också en lätt schizofren samling filmer, där lättviktiga komedier blandas med lite mer krävande dramaroller - som den i fjolårets [I]The Virgin Suicides[/I]. [I]Crazy/Beautiful[/I] lämnar Dunst mer utrymme att experimentera än de snälla grannflicksrollerna hon gjort tidigare. Hon spelar Nicole Oakley, en variation på "stackars rika flicka"-temat - dotter till en kongressman men ordentligt på glid, med mycket sprit, droger och slacking. Hon inleder en romans med sin raka motsats - latinokillen Carlos Nuñez som kommer från en fattig familj från fel sida av stan och som måste få exemplariska betyg för att komma in på militärhögskolan han drömmer om. Storyn är inte helt originell, och med jämna mellanrum trycks det också in styltiga, övertydliga scener som ska klarlägga klassmotsättningar, eller dysfunktionella hemförhållanden. Men mellan avbrotten flyter spelet så bra att man är benägen att glömma bort pekpinnarna. Tonen är charmigt tonårsnaiv och spelet mellan Dunst och Hernandez stavas kemi och heartthrobs. Trots att filmen utspelas i den amerikanska skolmiljön, som flitiga biobesökare numera känner bättre till än svenska skolor, så vågar sig handlingen bort från mittfåran. Vilket till exempel får som följd att rollkaraktären Nicole sitter halvfull och skrattar åt exakt samma hejarklacksledare som Kirsten Dunst själv med stor frenesi gestaltade i filmen [I]Bring it On[/I]. [I]Crazy/Beautiful[/I] är en varm kärleksfilm, med sympati för outsiders och det som är annorlunda. Men, precis som Dunst skådespelarkarriär, står den och väger mellan mainstream-ytlig och seriös.