Crash

Det är först efter en bra stund efter visningen av den mycket omtalade Crash som det går upp ett ljus: det är inte filmen i sig som gett upphov till de vitt spridda omdömen likt "detta är inte för alla människor" eller "så oerhört provocerande att du antingen älskar eller hatar den". Det är nog istället så att det är filmens upphovsmän, distributörer och PR-stab som, medvetet eller inte, hittat en lucka mellan marknadsföringens/betygsättningens klassiska parametrar "bra" eller "dåligt". Ty, nämn en enda film som tilltalar allas smak och dumstruten är din, och framförallt: detta är inte provocerande. Med lite god vilja är det intressant, men framförallt ganska så enformigt.Det är väl lika bra att redan inledningvis informera om att David Cronenberg tillhör en av min favoritregissörer. Inte kanske främst för att han gör extremt väl sammansatta filmer utan tack vare att han berättar om helt egna världar, om landskap, oftast mentala och förvridna sådana, som få andra har tillträde till. När jag såg hans filmatisering, från 1991, av William S. Burroughs Naked Lunch, och redan innan kände mig nerkörd i inre gyttja, var det med nöd och näppe jag orkade sitta kvar hela tiden ut. Mardrömmarna var därefter mycket påträngande.Men så är han också en mästare att åskådliggöra det innersta och det organiska i vår existens. Det var på 80-talet som han, med titlar som Scanners (1981) och Videodrome (1982), på allvar började dissikera det mänskliga medvetandet. Utgångspunkten var, och är till stor del fortfarande, nedbrytandet av människans bräckliga Jag i ett samhälle där teknologin löper amok. Han har dock aldrig glömt bort den kroppshydda vi bär på, precis som sinnet påverkas den av, och samagerar med, utvecklingen. Hans karaktärer har ofta små skönhetsfläckar, gärna hudförändringar, ett ärr i ett bildskönt ansikte förebådar sammanbrottet. Tydligast kunde det ses i hans remake (1986) på skräckklassikern Flugan där Jeff Goldblum sakta men väldigt säkert förvandlas till en mycket slemmig uppenbarelse. Cronenbergs styrkan, som också har gjort honom åtminstone halvtjenis med allmänheten, är att han oftast lyckats kombinera denna i olika grad djupa, existensiella ångest med en grundintrig av i sammanhanget konventionell typ. Oftast en thrillerbetonad sådan.Men när han nu, utifrån en roman av J.G. Ballard berättar om filmproducenten James, hans fru, krockfanatikern och dennes älskarinna, vars öden flätas samman efter en bilolycka, ger han oss inte några enkla berättartekniska genvägar till våra känslor. Vilket visserligen kan vara skönt, omväxling förnöjer, men det bildflöde vi erbjuds i kompensation är ändå något för monotont för att vinna vårt engagemang. James och de andra kopulerar frenetiskt, filosoferar (mindre idogt), tittar på bilkrockar och kraschar själva i jakten på den stora utlösningen.Mer än så är det liksom inte. Cronenberg registrerar bara, med blåtonade bilder, med krom i förgrunden och gärna med närbilder på venusberg och stjärtar, den manliga, intima anatomin befinner sig som brukligt strax nedanför bildens ram. Men det sipprar ändå fram en teori, eller åtminstone konturerna av en sådan, om Urkraften. Om att en lust/organism som förlorar sitt primära existensberättigande skapar ett nytt sådant, att den tar sig fram på vägar som förut inte fanns. Och det är här någonstans jag till viss del återfår intresset. Cronenberg har kvar sin udda skarpsinnighet, han får oss åtminstone att fundera, även om det denna gång kanske mest är på vad det är för tankar som han egentligen vill föra fram.Chockerande, då? Nja, bara för en bigott publik. De många heterosexuella scenerna är relativt konventionella och de två homosexuella hade kunnat visas för Kyrkans Ungdom utan större ramaskri från församlingen.