Om Gunda (2020) – Victor Kossakovskys svartvita, meditativa dokumentär om en norsk sugga – kan liknas vid att ta ett skönt bad, framstår Andrea Arnolds Cow som en kalldusch.
Cow är en dialogfri dokumentär i ögonhöjd med mjölkkon Luma som slussas runt mellan människohänder och maskinklor, likt en kugge i mjölkmaskineriet. Under 94 minuter ljuder kor som råmar, metallklånk och enstaka röster från mjölkbönder som föser kor och kalvar mellan maskiner och utrymmen – långt från öppna hagar.
Uppspänd, runtslussad, inföst, undersökt. Den närgångna kameran följer Lumas utstakade väg som mjölkproducent som bygger på att hennes kalv tas från henne inom ett dygn. När juvern är så mjölksprängfylld att den knappt får plats mellan bakbenen, vaggar Luma till mjölkmaskinen.
Arnold kan förmedla sinnesstämningar och dröja sig kvar. I en scen konfronterar Luma kamerablicken och råmar. Tystnar. Råmar igen. Kameran ger ej vika, inte Luma heller. Även om Arnold på många sätt befinner sig långt från ryssen Tarkovskijs bildvärld, påminner stunder i Cow om hur Tarkovskij motiverar sina långa, drömska scener: ”En lång tagning tröttnar publiken på. Men gör du den lite längre, blir publiken intresserad”.
Arnolds dokumentär – hennes första – tog fyra år att göra och synar mjölkindustrin med en lika rå som känslig blick som ej har för avsikt att försköna djurens villkor. Kalvben sprattlar av obehag och Luma vill komma ut ur metallkonstruktionen där hon är upp- och fastspänd för att få sina klövar synade. Åskådaren är ständigt alldeles nära, ofta lite snett bakom korna vars tvetydiga svarta blickar far in och ut ur kameran. Det går ej att värja sig mot känslan av dåligt samvete för… allt. Att kalven tas från sin mor. Att korna har det trångt. Att det dröjer 48 minuter innan Luma & co skymtar grönt gräs och ligger under bar stjärnhimmel. Nattsekvensen hör till filmens finaste och visar på regissörens förmåga att låta det poetiska och det socialrealistiska gå hand i hand.
