Mounia Akls debutfilm Costa Brava, Libanon är ett familjedrama om hur miljöförstöring och greenwashing påverkar en på mikronivå.
I åtta år har familjen Badri lyckats fly Beiruts korruption och föroreningar. De bor numera i djupet av ett naturreservat, långt ifrån sitt förflutna. Men ens förflutna hinner oftast ikapp en. I familjen Badris fall knackar Beirut på dörren igen, den här gången i form av högljudda maskiner och en växande soptipp. Det är presidentens försök att hantera Libanons växande klimatprotester och landets avfallsproblem. De ska åtgärdas med hjälp av en miljövänlig soptipp, precis utanför Badris hem.
Kombinationen av familjekärlekens mjuka och det politiskt hårda resulterar i en film som är både tankeväckande och känslomässigt engagerande. Trots det lågmälda tempot är det alltid något som händer. I centrum finns de olika familjemedlemmarna med mamman Soraya (Nadine Labaki) och pappan Walid (Saleh Bakri) i spetsen, dynamiken mellan dem, och frågor kring politisk kamp. Ett extra plus får tvillingparet Geana och Ceana Restom som tillsammans spelar den yngsta dottern Rim på ett otroligt övertygande sätt.
Mounia Akl har ett skarpt öga för det visuella vilket vid sidan om de genomtänkta tagningarna lyfter det ibland spretiga narrativet. De många röda trådarna är om något ett resultat av viljan att fördjupa alla karaktärer lika mycket, och det lyckas regissören med. I det stora hela är det en klart över godkänd långfilmsdebut som både visar Akls konstnärliga förmåga och ett framtida potential.
