Med tanke på mytbildningen kring Joy Divisions musik är det en lättnad att Corbijn inte skildrar Curtis som en gåtfull övermänniska. Istället möts vi av en melodramatisk, vilsen yngling, oförmögen att hantera sitt häftiga känsloliv, sin epilepsi, sin framgång och det fumliga triangeldrama som han slutligen snärjer sig själv i. Det franka berättandet hämtar mycket i de rika rollprestationerna, med Sam Riley som Curtis och Samantha Morton som hans fru Deborah.
Berättelsen ramas in av ett vasst 70-talsmode (inte minst Curtis trenchcoat), Joy Divisions originalmusik och, såklart, främst ett magnifikt, svartvitt foto som andas brittisk förortsdysterhet och längtan bort, i varje gråton. Control är precis den film som Curtis förtjänar som filmiskt eftermäle.
