Grynigt svartvitt foto. Peter Lorentzon i mjukisbyxor, bar överkropp och gasmask. På händerna har han vad som ser ut som grillvantar. Jag tror han försöker sätta på en porslinshund. En suggestiv voice-over berättar om Savannah och porrindustrin, Paris Hilton och systrarna Olsen. När det känns för konkret bara saker som "civilekonom, senap, småkakor". En Container kommer lastad med lite mer än en timmes konstskolesmörja korsat med Skunkdagbok. Formen känns igen från alla de där "provokativa" debutfilmerna som du går och ser for good measure när det är filmfestival. Ett hål i mitt hjärta var ett överarbetat stolpskott, ett ambitiöst haveri med åtminstone en ansats till originellt filmspråk och annorlunda berättande. Container har samma svagheter som Ett hål i mitt hjärta. Även här försöker Moodysson ställa svåra frågor, men landar i enkla svar. Olyckligtvis finns i Container inga visuella ambitioner alls. Dessutom är det samma mål som Moodysson står och sparkar mot. Kängorna riktas återigen mot kändiskulturen, skönhetsindustrin och konsumtionssamhället. Och varför inte? De är legitima ämnen att behandla. Men jag fattar verkligen inte Moodyssons vinkel. Å ena sidan verkar han skämmas till döds över att vara vit heterosexuell man. Å andra sidan sätter han kvinnor på piedestaler och jämför dem med Jungfru Maria. När en journalist konfronterar honom med hans märkliga användande av transtematik, här porträtterat som lika delar freakshow och förakt mot det manliga könet, jämför han transsexuella med Jesus och menar det som en komplimang. Jag förstår inte. Varför kan inte biologiska kvinnor och transpersoner ha lika många dimensioner som män? Var kommer Moodyssons renhetsideal ifrån? Det mest problematiska med Container ligger i den illustrerande monologen. Det är en förvirrad blandning av högt och lågt. Självskärarblogg, Åke Green-citat och Glamorama-rants huller om buller. Jag blir inte provocerad eller berörd. Jag blir bara uttråkad.Skådespelare:
Regi:
