Tonåringen Cole (Caleb McLaughlin) står med två sopsäckar fyllda med alla sina tillhörigheter. Han har hamnat i bråk för sista gången hemma i Detroit och beordras att tillbringa sommaren med sin pappa i Philadelphia. När han kliver in i en dunkel lägenhet hamnar han öga mot öga med hästen Chuck, pappa Harps (Idris Elba) rumskamrat. Harp är en övervintrad cowboy och ser uppenbarligen inga problem med att låta en fullvuxen häst klampa runt i vardagsrummet. Han driver även ett stall mitt i stan, både för att bevara sitt kulturarv och för att kunna erbjuda en alternativ livsbana för utsatta ungdomar.
Concrete Cowboy försöker ansträngt blanda två vitt skilda berättelsetyper: coming of age i fattigdom och mytologiserande och högburen western. Droguppgörelser på gatuhörn samsas med skrönor vid brasan. Blandningen blir som allra tydligast när en beväpnad BMX-cyklist leker modern prisjägare. Det resulterar i en fusionsrätt som smakar härsket redan vid första tuggan. De två disparata berättelserna går stick i stäv och lyckas få fram varandras värsta sidor. Uppväxtskildringen är i behov av en minutiös och skitig detaljrikedom om hur det är att klara sig genom desperat elände. Medan westerngenren har ett mytologiserande stråk nedärvt i sitt DNA. Den blir för symbolisk laddad för att funka som dag för dag kamp för mat på bordet, men samtidigt för realistisk för att funka ihop med cowboyhattar och hästritter i stadsmiljö. Westerngenren har haft som vana att vrida och vända på sin egna myt decennium efter decennium, inte minst med Bone Tomahawk (2015) som adderade ett ärrande grafiskt lager till genren, men Concrete Cowboy har absolut ingenting att hämta i sån tuff konkurrens.
Filmens agenda talas ogenerat ut rakt upp och ner i en av de många stunderna vid brasan. Hollywood har tvättat ur all färg och mångfald ur cowboymyten och det är dags att återställa bilden. Restaureringen får gärna fortsätta på annat håll, men, snälla, anställ då folk bättre lämpade för uppgiften.
