Succén med agentthrillern Safe House (bra) gav svenska stjärnskottet Daniel Espinosa nycklarna till Hollywoods allra fetaste kassaskåp. Han lyckades med det som alla unga filmare fria från arthouse-ambitioner drömmer om – och det sänkte honom.
De cleant krassa samtidsmiljöerna som tidigare varit ett signum, med gott om utrymme för mer eller mindre subtil samhällskritik, är utbytta mot ett kulissartat Sovjetunionen anno 1953. Vi befinner oss mitt i ett av kommuniststatens allra mörkaste kapitel. Josef Stalin har sedan länge tappat det och skickar folk till Gulag utan hejd, samtidigt som man bestämt sig för att mord är en kapitalistisk sjuka som inte existerar i kommunistiska utopier. Mitt i denna smet börjar statsagenten Leo Demidov (Tom Hardy) – mot sina överordnades vilja – undersöka ett dödsfall som är misstänkt likt mord, medan han försöker lära känna sin fru Raisa (Noomi Rapace).
Mycket snart står det klart att en konventionell, ointressant seriemördare går lös samt att Noomi Rapace är en kollaboratör och statsfiende. Nu är det upp till Leo att välja sida: förrädare eller inte? Härefter börjar Espinosa vaska duktiga skådespelare i rasande takt – Gary Oldman gör en helt onödig skitiga-filtkläder-i-Sovjet-version av Jim Gordon, Paddy Considine snackar med sig själv för att vara extra tydlig i rollen som seriemördare, Vincent Cassel muttrar ett par sekunder här och där, samtliga kvinnor knyter sina hucklen och slänger deterministiska blickar omkring sig. Stor show och lite leverans, helt enkelt. Den enda som kommer under med hedern i behåll är egentligen Joel Kinnaman som gör en rätt obehaglig medlöpare tillika kallblodig fegis.
Mest stör man sig dock på filmens genomgående grepp: att vara väldigt tydligt med hur krångligt det är att lösa ett mordfall i en stat som inte vill veta av mord. För visst är det sjukt, men inte tillräckligt sjukt för att man ska orka se ett gammalt tåg åka skytteltrafik mellan Moskva och satellitstaden Rostov. Eller höra britter och svenskar väsa fram sina slaviska stavelser.
