Med ett glas vin framför sig och en lågintensiv desperation i blicken spejar Esmail återigen ut över den hippa Köpenhamns-baren. Vissa söker en fling, men för iranska Esmail är kvällen en fråga om överlevnad. Han måste hitta en fru för att få stanna kvar i Danmark och klockan tickar.
Ardalan Esmaili (Gråzon) bär sin huvudroll med samma elegans som sin kavaj i regissören Milad Alamis fängslande långfilmsdebut. Esmail träffar kvinnor men bakom en fasad. De kan aldrig gå hem till honom, får aldrig se hans rum på flyktingboendet och upprepade gånger så kväver hans desperation både romansen och hans eget välbefinnande. När han träffar iranska Sara som läser honom som en öppen bok så når snart lögnerna ikapp honom. Sameblod-fotografen Sophia Olssons bilder fångar en man som är fängslad i ett mellanrum, pressad till gränsen av ett orättvist system. En social kameleont och jägare med förljugen kärlek som enda vapen.
Charmören är ett drabbande drama om svek och självbedrägeri i jakten på ett bättre liv - om än en aning styltigt. Ardalan Esmaili är hudlös i huvudrollen och Ingeborg Topsøes manus är tight och tydligt på det där väloljade danska sättet. Allt sitter, kuggarna hakar i varandra, ibland lite väl smidigt. Jag hade nog ändå hoppats på lite mer mod och friktion i fiktionen, vilket jag tyckte fanns i hans tidigare kortfilm Mommy. Alami är helt uppenbart en talangfull regissör med en fin känsla för personregi, släpper han upp bromsen till nästa film så kommer även den torraste av kritiker att charmas fullt ut.
