I John Grishams roman Dödscellen sitter en åldrad Ku Klux Klan-medlem och bombman i just en dödscell sedan många år. Hans sonson, en ung advokat, tar sig an fallet för att dels få farfar benådad, dels för att söka sanningen om sin släkt. Boken ger en viss historisk inblick i kampen mellan rasistiska organisationer och medborgarrättsrörelser i den amerikanska södern och den politiska korruptionen däremellan. Det är också en sociologiskt detaljerad undersökning av livstidsfångars liv och dödstraffets verkningar, juridiskt, praktiskt och psykologiskt. Smått ambitiöst, men det är en språkligt torftig och enformigt malande roman som nu har blivit en lika tråkig film.
Trots att den uppenbarligen har ambitioner, och vilar i skådespeleriet i stället för i lättköpta thrillermoment blir den förfärligt ytlig. Det är som om publiken kan skönja en evig tvekan hos Gene Hackman när han spelar ut rasistisk aggressivitet mot Chris O'Donnells (En kvinnas doft) valpige advokat med ärliga blå ögon. Vad värre är: det minst sagt dubiösa budskapet. Filmen är ett slags Hitlers barndom; det är meningen att vi ska tycka synd om mannen som har en svart tjänares död på sitt samvete, samt en rad bombattentat mot judar. Han har haft det svårt. Trots denna antisemits bestialiska dåd ska vi reagera mot att samhället svarar med samma medel: avrättning, ironiskt nog med gas. Det lyckas inte. Truman Capote lyckades med sin roman Med kallt blod att överföra läsarens sympatier från den avrättade barnfamiljen till de unga vilsna männen som utfört illdådet. Richard Brooks gjorde en känslig och skicklig filmatisering av boken 1967. Av den rad av filmer som skildrat dödsstraffet är förmodligen The Chamber den allra sämsta. Även den som orubbligen är emot dödstraff har ändå hjärtat hos de svarta demonstranter som utanför "dödslängan" demonstrerar för att mannen ska in i kammaren.
The Chamber
Skådespelare:
Regi:
