Att nothäftet kallas partitur lärde sig dokumentärfilmaren Christina Olofson när hon 1987 gjorde Dirigenterna som följer några kvinnliga dirigenter i en mansdominerad klassisk musikvärld där ”a woman is a risky bet”.
30 år senare återvänder Olofson till partituren och möter åtta dirigenter. Call me Madame Maestro varvar intervjuer med arkivmaterial som skildrar repetitioner och undervisning. Påtagligt är hur dirigenterna blir ett kraftfält framför sin orkester – blickar och kroppar brinner. Under sin karriär har några har upplevt sexuella trakasserier, kränkningar och hur orkestern avsiktligt saboterade genom att spela fel. Andra har skonats.
Musiken som makt och kraft. En minoritet som banar väg för andra. Olofson för tankarna till Lisa Rovners Sisters with Transisters om synthsystrar som vägrade ”push around white dead men’s notes”. Ljudkonstnären Laurie Anderson formulerar det väl: ”If you don’t have the visual or the knowledge of there being any people in the area of work that you are interested in that are similar to you, then you don’t think that it’s possible for you”.
Sveriges första kvinnliga dirigent Ortrud Mann ser flera av sina framgångsrika manliga kollegor som ”stora medelmåttor” och menar att kvinnor tror att de måste vara tio gånger bättre än en man för att slå genom. Enligt regissören speglar dirigenten samhället och en inblick i den världen kan skapa något. Vad detta ”något” är förblir osagt, men tydligt är att patriarkala strukturer lever kvar i etablissemanget trots fina formuleringar i intervjuer. ”Maestromyten är död”, säger Konserthusets chef men hittar ingen kvinnlig dirigent i programmet. Birgitta Svendén, som tycker att det är galet att hon är Operans första kvinnliga VD, menar att Operan inte utesluter kvinnliga dirigenter men att de heller inte kompromissar med konstnärlig kvalitet. Själv kan hon ”sakna den naturliga auktoriteten” hos kvinnor på pulten.
Maestromyten är död, länge leve myten om dess död!
