The Butterfly Effect

En [I]Mystic River[/I] för teenhorror-publiken verkar vara tanken med den här väldigt konstiga sci fi-rullen om hur Ashton Kutcher lär sig att läsa (hur sci fi är inte det?) sina gamla dagböcker på ett sådant sätt att han färdas tillbaka till barndomen och där kan reda ut diverse missförhållanden. Regissörerna Eric Bress och J Mackye Gruber, som även skrev manuset till slaktfesten [I]Final Destination 2[/I], är inte så intresserade av att reda ut de mer tekniska aspekterna av tidsresorna. De nöjer sig med att Ashton (som artig vetenskapsnörd!), ibland får näsblod och allt börjar skaka. Då bär det av. Till en början till en dysfunktionell barndomsstad som skulle få Larry Clark att springa för livet (pedofilpappor, avancerat hundvåld, dödsprofetior och lite annat smått och gott), och sedan till andra episoder i hans liv som format honom och hans närmaste. Likt en kosmisk scout reser Ashton mellan olika möjliga verkligheter för att ställa allt till rätta. Men precis som i den Ray Bradbury-historia som filmen bygger på handlar [I]The Butterfly Effect[/I] om att det kostar att gå bananas på sitt förflutna. Efter en tripp har hans barndomskärlek (Amy Smart) blivit tjackhora. I en annan sitter barndomsvännen Lenny och grymtar på ett mentalsjukhus. Och ibland är det Ashton själv som drar nitlotten, som när han blir armlös (det verkligt stora [I]Punk'd[/I]-ögonblicket: "Men hallå vart är resten??"). Hans dilemma är i mångt och mycket en enfaldigare variant av Nick Stahls i [I]Carnivale[/I]: för att låta en person leva, måste du offra en annan. Det är svårt att kalla manuset till [I]The Butterfly Effect[/I] för något annat än en katastrof. Det är rörigt, bombastiskt och direkt sinnessvagt omvartannat. Men över mig vinner den ändå till slut en oväntad utmattningsseger. Tror jag. Det går ju inte riktigt att tycka illa om en film som tycker att det är en finfin idé att casta Ashton Kutcher som demonisk Donnie Darko-man med bockskägg. Eller knubbiga teenflick-veteranen Elden Henson som rivig rockkille Där [I]Final Destination[/I]-serien bara är skränig och pretentiös, kastar sig [I]The Butterfly Effect[/I] så glatt ner i den solkigaste b-filmsbassängen att man inte riktigt orkar protestera. Sedan kommer knappast Ashton Kutchers fanclub ha några invändningar mot att filmen bjuder på uppåt tiotalet olika Ashton-upplagor: fotbollskillen Ashton, seriemördar-entusiasten Ashton, och inte minst den väldigt roliga Ashton som tvingas ägna resten av livet åt att suga av nynazistiska fängelsekunder. En för varje smak helt enkelt.