Redan i inledningen av Burlesque sätter Christina Aguilera tonen för hela filmen då hon i frustration över sitt liv gränslar en stol och börjar vrålsjunga.
I nästa klipp sticker hon till Los Angeles och bestämmer snabbt sitt mål: att bli showens stjärna inne på en burleskklubb. Resten av filmen är en olidlig transportsträcka till att uppnå just detta och det är så sinnessjukt ointressant, klichéspäckat och distanslöst att jag blir alldeles matt. En film som handlar om konstformen burlesk skulle säkert i rätt händer kunna bli både snygg och djärv, men Burlesque misslyckas kapitalt; för trots ”sexig” koreografi och exponerade kvinnokroppar är allt väldigt tillrättalagt, polerat och osexigt. Kvinnorna är reducerade till naiva nymfer eller backstabbers och avsaknaden av nyanser står mig upp i halsen. Det faktum att Cher i grunden är en talangfull skådespelerska känns sorgligt avlägset när hennes ansikte inte rör sig en millimeter, oavsett uttryck. Stanley Tucci försöker rädda alltihop med trötta oneliners men det funkar bara inte. Burlesque är en direkt fördummande film.
