Abdel (Tomas Samir) drömmer om att bli veterinär. Fritiden spenderar han helst med att mata djuren på 4H-gården. Bara där kan han få vara sig själv. Men i den förort han lever i är närheten till gängen aldrig långt borta. Äldre unga män i dyra bilar låtsas vara vänner men snärjer snart Abdel och hans vänner i sina nät.
Regissören Peter PontikisBullets följer stilen likt franska cinema de banlieue-filmer. Visst känns tonen igen från exempelvis Les Misérables (2019). Ungdomarna lever i en egen värld, vuxennärvaro tycks fjärran. Lek blandas med att kasta sten på polisbilarna. Endast den sympatiske läraren Ali (Kardo Razzazi) verkar brinna för sina elever i och utanför klassrummet.
Att Bullets lider av liknande problem som många svenska filmer som utspelar sig i förorten gör är mindre bra. Det svepande fotot över miljonprogrammens arkitektur och en ensam gitarr får mig att höra Dragomir Mrsics Mrado från Snabba Cash (2010) väsa fram ”I den här branschen tänker alla på sig själv och cashen i först hand”. Det blir överdrivet. Visst förstår jag den dramaturgiska effekt som produktionen är ute efter men jag tror att filmen skulle mått bra av att skala av en del sådant. En ganska märklig scen med en handgranat där jag i alla fall tänker att poliserna agerar för filmiskt är överflödig. En obligatorisk scen med myndighetspersonen som trött säger att läraren Ali inte kan jobba som han gör känns kliché.
Vi förstår mycket väl att den unge Abdel befinner sig i ett helvete där han ofrivilligt dras in i kriminalitet men scenerna i skolan eller hemma, där mamma knappt har råd med mat, förklarar mer än väl hans vardag i förorten. Tomas Samir gör Abdel sammanbiten och trovärdig. Och det är tillräckligt. Det brukar sägas att i krig är sanningen det första offret. I Bullets är det istället ungdomarna som offras i de gängkriminellas krig på ett synnerligen cyniskt sätt.
