Bruce den allsmäktige

Jag vill härmed ta tillbaka alla föraktfulla ord som jag kan ha sagt om Jim Carrey någon gång på 90-talet. Carrey är en tung karaktärsskådespelare och blev snuvad på en Oscar för [I]Man on the Moon[/I]. Carrey är också gummiansiktet som mellan [I]Den galopperande detektiven[/I] (1994) och [I]Mina jag och Irene[/I] (2000) utvecklades från bajshumorist till screwballgeni. Mest fascinerande är hans tredje karriärspår. Genom Truman i [I]Truman Show[/I], Peter i [I]The Majestic[/I] och nu [I]Bruce den allsmäktige[/I] utforskar han metodiskt den amerikanska idévärlden. Individens ansvar över sitt samhälle, mediernas makt och den amerikanska drömmen behandlas i alla tre filmerna genom sentimentala men intelligenta historier. Att Jim Carrey har valt just dessa roller, just dessa manus, börjar se ut som en medveten kampanj för att återuppväcka Frank Capras varmhjärtade samhällskritik av typen [I]Mr Smith Goes to Washington[/I]. Försöken har haft varierande resultat. [I]Majestic[/I] var ett direkt misslyckande, Bruce är däremot mycket underhållande men håller inte riktigt ihop som en helhet Bruce Nolan är nyhetsreporter, en vanlig, relativt hygglig kille. Han når inte den framgång han tycker han förtjänar, och anklagar alla andra för motgångarna, inte minst Gud (Morgan Freeman). Gud tar till sig kritiken och gör Bruce allsmäktig, till synes för att själv få ta semester, egentligen för att lära Bruce en läxa om prioriteringar, kärlek och ansvar. Regissör Tom Shadyac ([I]Den galne professorn, Patch Adams[/I]) känner sig hemma under filmens skratt-täta första hälft och öser på med pastischer och visuella filmreferenser. När berättelsen sedan blir allvarligare tappar han sugen, drar ner tempot och förlorar tidvis helt filmens tema ur sikte. Men skådespelarna gör filmen sevärd ända in på slutet. Morgan Freeman som Herren är lika lurig som allseende. Jennifer Aniston, vars enda funktion i filmen är att vara den kristna flickvännen, lyckas ändå klämma in några riktigt trovärdiga ögonblick. Jim Carreys Bruce är Everyman, en ärlig bild av en riktig människa. Inte alls olik Capras favoritskådis James Stewart när man tänker efter.