Brokedown Palace

Producenten Adam Fields fick idén till denna [I]Midnight Express[/I]-light när han under sina många lågbudgetresor i Asien träffade på ett stort antal påstått oskyldigt fängslade västerlänningar. Visst, berättelserna om dessa är vitt spridda, och nog tittar jag några gånger extra i kappsäcken innan jag spatserar över en gränskontroll -- men risken att bli oskyldigt fängslad för grov heroinsmuggling är väl trots allt inte överhängande bara för att du lämnar hemlandets trygghet. Myten om denna risk är dock stark och så är även, vilket vi kan tolka utifrån liknande "utflyktsfilmer", den amerikanska obehagskänslan inför andra samhällsskicks obstinata vägran att erkänna den amerikanska rättsuppfattningen som den allenarådande. Hotbilden är så att säga etablerad så fort huvudpersonerna sätter sig i flygplanet till Thailand, efter det kan det bara bli värre. Den stora stygga världen står och skrapar med hovarna i bakgrunden. Fields och regissören Kaplan spelar alltså på kända strängar men uppsåtet är dunkelt. Några etiska konflikter existerar inte eftersom de sedermera fängslade Alice och Darlene inte bara är totalt utan skuld, de är dessutom utrustade med en personlig moral som får Moder Theresa att te sig aningen korrupt. Claire Danes går igenom det helvete som ett thailändsk fängelse väl ändå får antas vara med bibehållen kosmetika, frisyr och manikyr. Några veckor i en isoleringscell (läs: ett hål i marken) rinner av henne som vatten på en gås och slutets triumferande scener, där hon med ett överjordiskt leende tar på sig kompisens och världssamfundets synder, är smått löjeväckande i sin fundamentala brist på trovärdighet. Och med detta faller obönhörligen filmen som engagerande drama. Frågan om ett 80-årigt spöstraff i en thailändsk kloak är ett rimligt straff för genomförd narkotikasmuggling (som i Alan Parkers ovan nämnda stilbildare) är liksom klart mycket mer intressant än "dilemmat" huruvida det är rätt av de dumma gula farbröderna att fängsla två ädla amerikanska Lätta-reklamsmodeller.