Lampedusa är en ö söder om Italien, kargt vacker och dränkt i sol. Men det är inte bara turister som flockas hit, snarare har Lampedusa blivit känt för att bli en av de platser dit många flyktingar söker sig för en chans att ta sig bort från krig och förföljelse. Bakgrunden till att det blivit just Lampedusa är förstås snårig med geografiska, politiska och post-koloniala lika delar. Men de kapsejsade båtarna och offrade liven känns igen från andra platser.
Bortom Lampedusa bryr sig inte riktigt om siffror eller fakta på så sätt, publiken sätts istället mitt i både flyktingkris och ”vanligt” ö-liv. Vi följer doktor Bartolo som tar emot alla i behov av vård och Samuele som skjuter slangbella brevid människor som kliver av båtar i silverliknande filtar. Det är slående, förstås, och vackert filmat. Rosi mänskliggör alla på Lampedusa; Glädjen hos dem som kommit i land och sorgen hos dem som förlorat någon på vägen, sympatierna hos öborna och vardagen i bläckfiskpastan*.
Men trots priserna och Guldbjörnen för bästa film är det svårt att förstå ambitionen med Bortom Lampedusa. Gissningsvis har flyktingarnas närvaro och ”krisjournalistiken” ändrat öbornas vardag, men det får vi aldrig veta. Att Lampedusa ska på något sätt representera Europas yttre gräns – och att vi bör undersöka vad en gräns betyder – står klart (nåja, mellan raderna). Men hur detta relaterar till filmens enda verkliga huvudperson, fiskarsonen Samuele, är oklart. Det är också svårt att skaka av sig känslan att Rosi har spenderat mer tid hos de italienska öborna än med flyktingarna, vilket gör att de senare sällan skildras i bekväma eller bekanta situationer. Bortom Lampedusa skildrar ändå till sist det bekanta och det främmande, utan att ställa fler frågor.
*Filmen är nästan sevärd endast på grund av Samueles inhalering av bläckfiskpastan. Fantastisk.
