Filmatiseringen av Markus Zusaks hyllade och älskade roman Boktjuven haltar som skildring av en ung flicka som växer upp i Tyskland under andra världskriget.
Döden själv är berättarröst. Nio-åriga Liesel lämnas bort av sin mor till adoptivföräldrar-paret Hubermanns (spelade av härliga skådespelarna Emily Watson och Geoffrey Rush). Hon får till ena delen ett bistert, till andra delen ett milt och godhjärtat mottagande. Hon får en underbar kamrat och fin vän i grannpojken Rudy (begåvade Nico Liersch) och hon får uppleva krigets svärta och ohygglighet när familjen upplåter ett gömställe i husets källare åt en ung judisk man som blir Liesels nära vän.
Tyvärr är det lamt och harmlöst och av någon anledning talar alla skådespelare engelska med tysk brytning. Det händer inte mycket efter att Liesel väl installerats i den nya miljön och filmen saknar driv.
Mot slutet av filmens dryga två timmar slår några sorgliga och tragiska scener till, och det börjar kännas. Men utan att ha läst mer än några kapitel av boken anar jag att filmen knappast lever upp till förväntningarna som den eget poetiska, litterära berättelsen väcker. Filmen hittar ingen form, scenerna är lösryckta och processerna i personernas karaktärsutveckling känns överhoppade. Orden betyder liv, är en replik som blir till sanning för Liesel, förstår vi. Men orden tar för liten plats här, man saknar kärleken till språket, bokens poetiska innehållsdeklarationer och dödens lakoniska berättarkommentarer om ondska.Om avsikten inte är att i sällskap av någon mycket ung person ge en försiktigt barn-anpassad och ansvarsfullt skildrad introduktion till andra världskrigets historia och fasor, vilket filmen kanske bäst passar till, kan man nog skippa den här.
