Blodspår

Har nog läst åtminstone de flesta av Los Angeles-författaren Michael Connellys kriminalromaner, främst om enstörige-odräglige-skrynklige-och-känslomässigt-sabbade polismannen Hieronymus, alias Harry, Bosch. Den här filmens förlaga handlar dock om trötte, nyss hjärttransplanterade, före detta FBI-agenten Terry McCaleb. Historien är inte riktigt som i boken, men Clintan - regissör, producent och huvudrollsinnehavare à 72 år - behöver så att säga inte ta i för att verka utmattad. Det är inte utan att man oroar sig över hans hälsa när Eastwood jagar seriemördare genom mörka gränder. Snygg och jazzig inledning - som Connelly, och Clintan, gillar det. McCaleb söker en mördare, den pikanta tvisten är att det är denna psykopat som sett till att McCaleb lever, eftersom han fick den mördade kvinnans bankande hjärta, vars syster engagerat McCaleb för att lösa mysteriet (isglass till alla som gissar att McCaleb och systern får ihop det). Det låter krångligare än det är! Men underhållande med en intrig som är på en gång intrikat och elegant. Connellys böcker är gedigna, däremot inga mästerverk, filmade framstår också ganska tydligt klichéerna ("varm, godhjärtad kvinna lagar mat och tröstar och stryker med mjuka fingrar över genomärliga kämpens korviga ärr från strid", "genomärlig man lycklig för ett ögonblick men tankarna är på hämnden") man som läsare ibland kan reta sig på. Något som aldrig händer i championen och Connellys föregångare James Ellroys verk. Precis som när Ellroys [I]LA Konfidentiellt[/I] blev bio har Brian Helgeland skrivit manus till Blodspår. Här finns inte den Ellroyska, hetsiga nerven, men det är bitvis spännande ändå, på ett metodiskt och lågmält sätt, det vill säga ingen adaption för MTV-generationen. Stilpoäng för att de filmat grådissmogiga Los Angeles precis så som det ser ut i vardagen. Clintan genomför loppet med patenterad sävlighet och väsande repliker. Det är välgjort med andningspauser och sentimentalitet - läge att ta ett glas perfekt dyrt rött efteråt. Ah, bouquet! Men jag skakar inte rumpan hela vägen till vuxenvärlden.