Spike Lee tillhör en av de mest underskattade auteurerna inom amerikansk film. Hans filmer är socialt engagerade och skamlöst underhållande, utan att göra våld på den ibland bisarra stilistik som utmärker en Spike Lee-film: rapp, hyperintelligent dialog, en frisk lek med genrer och stilar och ett ständigt refererande till amerikansk filmhistoria.
BlacKkKlansman är en av Lees mest publikfriande filmer till dags dato, men det är också en desorienterande upplevelse. Ytskiktet är en relativt rakt berättad snutfilm, något i stil med Starsky & Hutch, och Lee för vant berättelsen framåt utan att ödsla någon tid. Men sina likheter med en kommersiell snutfilm/sitcom till trots, så lyckas Lee klämma in element som en vanligtvis inte trillar över i liknande sammanhang. Filmen inleds bland annat med en samplad sekvens ur Borta med vinden, en av tidernas största publiksuccéer genom tiderna, men också en av de mest kritiserade, som åtföljs av något som liknar en svartvit, oredigerad tagning av en högerpopulistisk monolog framförd av Alec Baldwin. Utan några vidare kommentarer slängs tittaren sedan in i filmen, men dessa märkliga minuter hänger ändå kvar. De har medvetandegjort något. Detta grepp lyfter fram filmens filmiska egenskaper: klippning, foto, ljussättning. Publiken uppmuntras att reflektera över det medium som i över hundra år har trollbundit miljontals människor, men som också bär på potentiellt farliga egenskaper.
Filmens svagare ögonblick har att göra med den romantiska bihandlingen. Laura Harrier spelar en studentaktivist som förälskar sig i John David Washingtons karaktär. Harriers karaktär blir dessvärre aldrig något mer än en opersonlig ventil för tankar och ett verktyg till att skapa friktion. Det är synd i en film som nästan uteslutande domineras av män.
Lee har skapat en unik dekokt av Spike Lee i BlacKkKlansman. Det är en rolig, sorglig och underhållande film. En värdig comeback.
