Ubåtsfilmer har alltid haft en stark inverkan, i alla fall på mig. Säkert eftersom den klaustrofobiska känslan av att vara instängd i trånga fuktiga utrymmen långt under havsytan blir så övertydlig. Särskilt som man ständigt är omgiven av metall, olja och skrikande män med skägg. Och som om det inte vore nog ligger det alltid någon jävel och skvalpar i ens kölvatten.
Black Sea handlar till stor del om kampen för Robinson (Jude Law), en kapten av den gamla skolan som blivit omodern och onödig i den nya tiden. Uppsagt och utsjasad får han nys om ett nazistskepp lastat med sovjetiskt guld som ligger bortglömt på Svarta havets botten och väntar på att bli länsat. Och lika mycket för bevisa att han klara sig utan systemet som spottat ut honom som för degen bestämmer han sig för att fixa biffen. Besättningen består av en samling lika utspottade och uttjänta karaktärer som Robinson själv, farkosten å sin sida är en avställd sovjetisk ubåt som inte lovar ett skit.
Redan i samma stund som man kastar loss utanför Georgiens kust infinner sig känslan av ett annalkande misslyckande, och ändå är upplevelsen knivskarp spännande. I någon sorts Joseph Conrad-anda är det som om havets mörker och ubåtens kvidande rostande insida i sin natur frammanar en äcklig krypande galenskap. En galenskap som tillsammans med det melankoliska i ögonen på ett gäng sjöbusar som passerat sina bästföredatum gör Black Sea till den bästa ubåtsfilmen sedan Das Boot. Kalla mig sentimental.
