Den franska filmen [I]Tre män och en baby[/I] blev ju en så stor succé att Hollywood plockade upp den och gjorde en betydligt mindre begåvad re-make. Steve Guttenberg och Ted Danson i en och samma film är för övrigt för mycket, vilket manus vi än pratar om.
Steve Franks, som skrivit manus till [I]Big Daddy[/I], har uppenbarligen låtit sig inspireras av den filmen. Skillnaden är att här kommer socialen och knackar på hos den late och ansvarslöse Sonny Koufax. De har med sig en 5-årig kille, som är en hittills okänd son till Kevin, Sonnys rumskamrat. Men Kevin är på affärsresa i Kina och Sonny inser snabbt en fördel med att påstå att han är Kevin. Sonnys flickvän Vanessa har nämligen just lämnat honom för att han inte har några tankar om framtiden, allra minst om att bilda familj. Sonny tänker sig alltså att vinna tillbaka Vanessa genom att komma dragandes med lille Julian, som grabben heter. När det inte faller ut som väntat försöker Sonny lämna tillbaka Julian till socialen. Men då är det för sent.
Det är ingen konst att skjuta på sittande fågel och jag skulle lätt kunna avfärda den här filmen som barnslig och som ytterligare en komedi som lever högt på att låta kroppsvätskor synas i bild. Här är lyckligtvis inga spermier, men i gengäld både kräks, kissas och spottas det. Och Sonnys allra första fråga till Julian är "Do you wipe your own ass?". Ungefär på den nivån är vi.
Men det är ändå något som är svårt att motstå, även med dåliga skämt, när tajmingen är exakt och när den som säger det inte skrattar högt själv. Som Austin Powers gör. Och Adam Sandler har en egensinnig charm och alldeles för många års yrkeskunnande bakom sig - fem år på [I]Saturday Night Live[/I] sitter inte i vägen - för att bara viftas bort. Filmen har också det goda med sig att den vet att sluta i tid. Både i detalj och i helhet. En våldsamt sentimental scen i en rättssal mot slutet skulle kunnat bli katastrof om det inte åter igen vore för det här med tajmingen.
Alltså. Inget nytt under solen. Inget att skriva hem om. I själva verket rätt mycket skräp. Men man gör både sig själv och filmen en otjänst om man inte stannar upp och njuter av de små guldkorn som faktiskt syns. Det gör ju inte ont att skratta lite.
Skådespelare:
Regi:
