Besvärliga människor

Det är mer än två år sen pjäsen [I]Besvärliga människor[/I] hade premiär på Stockholms Stadsteater. Nu kommer filmen om hur pjäsen kom till. En ganska rörig dokumentation som skildrar det ambitiösa förarbetet till föreställningen. Inspirerad av regissören Mike Leigh ([I]Hemligheter och lögner[/I]) lät Suzanne Osten skådespelarna själva skapa sina roller, kring sin uppfattning om hur de tyckte besvärliga människor var. Sedan drog hon allt ytterligare ett varv och lät dem gå ut på stan som sina rollfigurer för att se vad som hände när de mötte verkligheten. Ibland hade Osten också förberett överraskningar åt sina skådespelare. Som när Ann Petréns karaktär, den bittra barnboksbibliotekarien Måna Klagshamn får ett hysteriskt utbrott på ett bibliotek - och blir hämtad av riktiga poliser. Eller när Tobias Theorells lätt aggressivt grabbiga rollfigur Tåbbe blir vägrad att komma in på restaurangen Folkhemmet. Det är ett omständligt och imponerande arbete - framför allt när skådespelarna själva tankar scenerna fulla med bränsle från rädslor, personligheter och upplevelser. Allt övervakas ständigt av kameran och av Osten själv. Hon tittar fram bakom en pelare på avstånd där hon står och iakttar. Dels för att skydda sina skådespelare om det händer något oförutsett, men också för att, som en parasit, suga det bästa ur situationerna för att använda i pjäsen. Projektets centrala resonemang, vad som är besvärliga människor, hamnar allt mer i bakgrunden när skådespelarnas arbete med sig själva tar mer plats i filmen, som utvecklas till en dokumentär för de som är intresserade av processen bakom en teaterföreställning. Samtidigt som skildringen är naken och tajt, så blir den också lite sluten och svåråtkomlig. Det blir lite väl sparsmakat med informationen till åskådaren om vad det egentligen är vi ser. I en scen där Suzanne Osten sitter och gråter saknar jag också rösten från den som dokumenterar. Att någon ställer frågan "varför gråter du" som skulle kunna leda till djupare insikter än de allt mer fragmentariska bilderna och scenerna ger. Men kanske är det att ställa allt för höga krav på en kreativ process som redan verkar ha varit osedvanligt komplex?