Bekännelsen

I fyra fall av fem är jag att betrakta som kategorisk motståndare till filmer som väljer form före innehåll. Utan en bra historia sällan en bra film. Men så ibland händer det att fingerfärdigheten, behärskandet av filmmediet, och inte minst lusten att leka med alla dess glömda och gömda möjligheter, är så bedövande skicklig att jag helt kapitulerar. Som med den unge kanadensiske dramatikern Robert Lepages debutfilm Bekännelsen. Nu ska jag inte påstå att han inte har något att berätta. Det vore att göra synligt våld på sanningen. Alla filmer som på något sätt berör sökandet efter identitet har något lovvärt över sig, men Lepages intellektuella ambitioner, i det hänseendet, skjuter duktigt över målet. Han tvinnar ihop en mer än lovligt krånglig historia om Pierre som återvänder hem till Quebec 1989 för att närvara vid pappans begravning. Där träffar han sin adopterade bror Marc som just börjat leta efter sin biologiske far, vars identitet publiken listar ut långt före just Marc. I letandet får han i varje fall hjälp av Pierre. Gott så långt. Men här finns en parallellhistoria, som utspelar sig 1952, då inte bara en annan av filmens huvudrollskaraktärer spökar; det ofrivilligt gravida 16-åriga församlingsbiträdet Rachel. Samtidigt pågår nämligen också i staden inspelningen av Hitchcocks Jag bekänner. Och nånstans i denna bikt, bekännelse, hittar Lepage en tematisk koppling mellan de båda historierna och i sitt uppsåt att säga ett och annat klokt om sanningar, lögner och hemligheter gör han alltså inte det helt lätt för vare sig oss eller sig själv. Men, och nu kommer något som påminner om en gigantisk logisk kullerbytta: Jisses vad han tvinnar snyggt. Av denna möjligen umbärliga story bygger han en thriller med händer man knappast trodde kunde sitta på en debutant. Snillrikt, klassiskt och inte minst med stor respekt och kärlek till genren. Formen har besegrat innehållet. Och jag applåderar. Länge.