Behind Enemy Lines

Det mest överraskande med denna normalbegåvade amerikanska actionfilm är valet av huvudrollsinnehavare. Owen Wilson må ha spelat en och annan psykopat på film, men det är inom den lättviktiga komedin han hittills har skördat sina största framgångar - som till exempel i [I]Shanghai Noon[/I], [I]Släkten är värst[/I] och nu bioaktuella [I]Zoolander[/I]. Jag har inget emot brott mot genrekonventioner - men att låta plutmunsförsedda Wilson spela actionhjälte är ingen vidare lyckad lösning. Visst är tanken kanske god -- att för en gångs skull låta en hjälte vara mer av en "vanlig kille" än ett stereotypt muskelberg -- men för mig utstrålar Wilson så mycket ironi att hans mest machoposerande replikskiften omedelbart ger mig känslan av att titta på en uppföljare till [I]Hot Shots[/I]. Handlingen i filmen bygger löst på en verklig händelse, en amerikansk pilot sköts ner bakom fiendens linjer under ett uppdrag i Bosnien och försökte själv ta sig till rätt sida av fronten. För filmskaparna är dock händelsen, och själva Balkan-konflikten knappast något mer än en passande kuliss och sceneri där man placerar in samma gamla klichéer som vanligt. I filmens början säger Owen Wilsons karaktär (fritt översatt) "Ge mig ett krig jag kan förstå", och någonstans där slutar också filmens analys av den invecklade Balkankonflikten. För att vi trots detta ska kunna förstå vem som är onda och vem som är goda så är bad guys svartmuskiga och har ofta illasittande uniformer medan de snälla spelar Elvis på bandspelaren och gillar Ice Cube. I en sekvens av filmen, några scener i den lilla byn Hac, kan man ändå få en viss känsla av paranoian och utsattheten i ett krig där utbrytargäng, gerilla och paramilitära grupper slåss vilt mot varandra -- men ansatsen utmynnar endast i ett maskeradnummer som nätt och jämnt skulle kunna platsa i en Jönssonligan-film. Regissören John Moore har tidigare gjort visuellt avancerade reklamfilmer, och på några ställen i filmen bevisar han också sin fascination för bilder och klippning -- men det är bara konstgjord andning för en film som för länge sedan gått ner sig i den redan så upptrampade mittfåran