Andra filmen av två (de sex andra sänds enbart i TV) i den senaste i serien av Sjöwall/Wahlöö-tolkningar. Sjöwall/Wahlöö förresten, det enda som finns kvar från parets världskända deckare är namnen Martin Beck och Gunvald Larsson. Beck (Haber), som är lika trött på jobbet som vanligt, är på väg på skidssemester med nya kärestan och kollegan Lena (Stina Rautelin) men kallas in i tjänst igen när det sker ett par brutala mord i Stockholms tunnebana.[P][/P]
Någon hugger huvudet av oskyldiga människor och polisen har häpnadsväckande nog inga spår att gå efter. Det hela leder snart ner i underjorden och när vi kommer ut i ljuset vid tunnelns slut har vi tagit del av en marginellt underhållande (Ingvar Hirdwall som Becks granne), bitvis spännande, ofta rejält sövande men framförallt osannolik historia, som inte kan kallas annat än stelt opportun.
För manus till denna danskregisserade fantasi står Rolf Börjlind (även första Beck). Denne man, som ju med sina sketcher i Lorry har förgyllt många TV-kvällar, visar återigen att kriminalgenren inte är hans hemmaplan. Börjlinds och Morten Anfreds intentioner att föra in Martin Beck i 90-talet är teoretiskt sett en intressant tanke men tyvärr skjuter de rejält förbi målet. Deras ambitösa, för att inte säga desperata, försök att skapa nutid ter sig snarare som en extrapolering av dagens förutfattade meningar om nutiden. Hela manusbygget vilar på, och lider fatalt av, publikflirtande missuppfattningar och naiva farhågor om att data- och rollspel demoraliserar ungdomar och att IT-samhället raserar våra etiska gränser. Som vore IT-tekniken en egen dynamisk kraft som bara väntar på att hugga oss i bakhuvudet med en machete. Vi talar helt enkelt om den tröttsamma devisen: "det var bättre förr".
Vilket det i och för sig var - då Bo Widerberg gjorde Mannen på taket.
Skådespelare:
Regi:
