Hur många sätt kan det finnas att säga knark är bajs? T-shirttryck, filmer, broschyrer och biografier, från snyftare till pekoral, borde sen länge ha dränerat ämnet. För vi hajar, knark är bajs. Det begriper ju nästan alla, varför missbrukets natur kan te sig så svårbegriplig på ett intellektuellt plan. Denna för medberoende hjärtekrossande omständighet får ett tydligt fokus i filmen Beautiful boy, som efter far och son Sheffs respektive biografiska förlagor – Beautiful boy och Tweak – formligen skriker ”knark är bajs”.
Berättelsen om journalisten David (Steve Carell) och hans missbrukande son Nic (Timotée Chalamet) klänger sig också fast i frågan ”varför?”. David är ju en ganska cool pappa, och om han själv får säga det har han och sonen god kontakt. Och vad mer kan Nic egentligen önska? Även om föräldrarna skildes när han var liten har han vuxit upp i en familj som älskar honom. Nics framtid är ju egentligen bäddad med ett bolster av vita medelklassförmåner, men ändå väljer han crystal meth framför college. Varför och åter varför förväntas vi undra.
Det hinner bli rätt tjatigt. Särskilt som en kringflackande kronologi söker resonans i då som nu utan egentlig struktur. Genom genanta tidshopp mellan Nic i fyraårsåldern och hans första sil hinner Beautiful boy upprepa sig själv flera gånger om: knark är alltså bajs, särskilt om du är anhörig till en missbrukare. Det senare förkroppsligas fint av en nedtonad Carell som åter ges tillfälle att visa att han kan mer än att än att spela spelevink med nerverna på utsidan (något han också fick uppvisa i Richard Linklaters Det hårda straffet-pendang Last flag flying). I rollen som Nick gör däremot missbrukets många humörsvängningar anspråk på närapå hela Chalamets register. Och även om många samspelta stunder mellan honom och Carell lyckas balalansera upp lite av filmens förutsägbarhet spiller det ofta över i ett statyettstint solonummer.
