Föreställ dig att du, open air-festutsvulten stockholmare, plötsligt får chansen att följa med på en tidsresa rakt in på den skotska rejvscenen 1994. För bra för att vara sant! tänker du medan du febrilt packar ner din låtsasnedsolkade låtsaspunktröja och de minst diskreta av dina neonskor – de kommer garanterat att få 90-talskidsen att kissa på sig av avund och strössla knark över dig. Denna sorts berusning (kombinerad med hafsig manustolkning) verkar regissören Brian Welsh också ha drabbats av och effekten är en minnespannkaka och en allt annat än värdig film om rejvkulturens guldera.
1994 infördes en brittisk lag som förbjöd sammankomster utan tillstånd ”vid vilka det spelas förstärkt musik som till sin helhet eller i huvudsak präglas av en följd repetitiva rytmer.” För att illustrera hur livet då tedde sig placerar Welsh karaktärerna från Kieran Hurleys prisbelönta pjäs i en svartvit värld.
Mammornas mardröm, bad ass-livsnjutaren Spanner (filmens bästa prestation av Lorn McDonald), som bor med sin knarklangande onde bror (Kevin Mains), är bästis med den ängslige och tystlåtne Johnno (tröttsam Cristian Ortega). Innan de lyckas ta sig till det färgglada rejvet måste de bli osams några gånger, slå sig fria från broderns misshandel och skita i polisstyvfaderns tjat om utegångsförbud. Det blir snabbt ganska uppenbart att regissören inte riktigt kunde bestämma sig för om detta skulle bli ett coming of age-tonårsdrama med musikalinslag eller ett hypnotiskt tidsdokument likt Hannes Stöhrs Berlin Calling, Mia Hansen-Løves Eden eller Gaspar Noés Climax. Så det blev varken eller. Welsh marinerar filmen i en kletig smet av klyschiga scener som oftast leder i en oklar eller rentav meningslös riktning – istället för att ÖKA TEMPOT och dränka publiken i de repetitiva beatsen signerade Joey Beltram, The Prodigy, LFO eller Orbital.
