Jag såg [I]Bara en natt[/I] när jag var 15 år och helt ointresserad av romantiska filmer. Men det var någonting i just den här sagan som gjorde den annorlunda. En sorts anspråkslöshet i det småputtriga mötet mellan dryge amerikanen Ethan Hawke och eurotrashiga Julie Delpy som gjorde att man upptäckte sig själv sittandes med det där fåniga TV 4-leendet under större delen av filmen. Det var till stor den tidsmässiga begränsningen av tolv timmar som gjorde filmen magisk. Alla har någon gång haft den där semesterförälskelsen som blir så ovanligt stark för att det finns en inbyggd förstörelsesmekanism. En skilsmässa som kommer ta vid innan man hunnit se varandras mörkare sidor. Det var det som [I]Bara en natt[/I] fångade och jag kan inte påstå att en enda gång undrat vad som hände sen. Sämsta förutsättningen för en uppföljare typ någonsin, men det tar mig typ två minuter att komma över mina invändningar när fortsättningen nu kommer.
Det är faktiskt riktigt trevligt att träffa på ständigt missnöjde Jesse och den neurotiska drömmaren Celine en gång till. Dialogen, som är Linklaters stora styrka, är minst lika bra som i första filmen och istället för en ny tolvtimmars-session får vi ett lång samtal i realtid med recaps om vad som har hänt under de nio år som gått sen den magiska natten. Det är ett snyggt drag. Vi får ett samtal mellan två människor som har blivit äldre och fått ansvar i form av relationer, barn, jobb och engagemang men som fortfarande bär med sig en bild av ett möte ingen av dem kunde glömma.
Ett slags "what if" som legat i vägen för alla försök till förhållanden. Och precis som rollfigurerna åldrats, går man samtidigt igenom sin egen historia sen förra filmen, och känner en sorts äkta sympati för Hawke och Delpy eftersom de de facto blivit lika många år äldre som man själv.
Linklater är en spretig regissör. Alla gillar någon av hans filmer men ingen gillar alla. Om det här är ett försöka att gå tillbaka till hans snackiga nittiotalsrötter efter mindre personliga historier som [I]School of Rock[/I] vet jag inte. Däremot vet jag att det är fler än jag som har saknat just den här genren av pseudointellektuellt babbeldrama. Och förmodligen är det fler än jag som kommer att gå ut i höstnatten med ett fånigt leende på fejset efter att ha sett [I]Bara en dag[/I]Skådespelare:
Regi:
