På bageriet Love Sarah krängs färgglada bakverkspretentioner till den som är sugen på något sött. Namnet är en hyllning till den tänkta delägaren Sarah, som dog i en cykelolycka samma dag som nycklarna skulle kvitteras ut. Förutom bottenlös sorg ställs dottern Clarissa (Shannon Tarbet), mamman Mimi (Celia Imrie) och affärspartnern Isabella (Shelley Conn) inför en prekär situation: vad ska det bli av bageriet, Sarahs och Isabellas livslånga drömprojekt?
I många dramer, som bland annat Manchester by the Sea, är sorgearbetet en livslång börda. Sorgen är som ett öppet sår som kanske aldrig läks, och om det lyckas läka med tiden, så kommer det bli infekterat på vägens gång. I Bageriet på Portobello Road, som förvisso har lättsammare ambitioner, är allt som krävs ett montage där några tårskvättar och molokna blickar klipps ihop innan sorgen kan ersättas med sprudlande kreativitet. Även om filmen till synes ägnar den avlidna kompanjonen många tankar, vad skulle Sarah velat? spekuleras det i ofta, är de närstående snabbt återställda och åter beredda att fortsätta leva ett muntert liv. Det ger förvisso filmen en lättuggad ton, men det är falskt.
I ambitionen att göra ett hoppfullt och lättsmält drama om ett tragisk händelse framstår karaktärerna snarare som omänskliga. De ska bara inte vara förmögna att vara skojfriska när en viktig person i deras liv just gått bort. Djupa sår behöver mer känslomässigt bearbetning än lite go’ kämparglöd och en gnutta glatt humör för att läkas.
