Det är lika bra att få det ur vägen direkt, filmen skulle lika gärna kunna kallas för Bad Grandpas for Life. Både Will Smith och Martin Lawrence är idag i femtioårsåldern när de nu iklär sig rollerna som gjorde dem till filmstjärnor för tjugofem år sedan. Så lång tid har faktiskt gått sedan Michael Bay gjorde regidebut och introducerade världen för Bayhem, sin stiliserade crash-boom-bang action, för att inte nämna sin misogyni och människoförakt. Åtta år senare kom den fullkomligt galna Bad Boys II. Den här gången står emellertid Bay inte längre för regin, utan de två belgiska regissörerna Adil El Arbi och Bilall Fallah. Och de är två fanboys!
Poliserna Mike Lowrey (Will Smith) och Marcus Burnett (Martin Lawrence) är tillbaka för, vad som i marknadsföringen sägs vara, en sista gång. Den har man ju aldrig hört förut. Manus är aldrig något franchisen skrutit med, tvärtom har de varit ökänt usla. Filmerna har istället kretsat kring hur de två vännerna och kollegorna kivas med varandra. Oj, vad de kivas! I Bad Boys for Life har emellertid åldern tagit ut sin rätt. Lika rappkäftigt är det inte, även fast Martin Lawrence fortfarande bjuder på både ett och annat gapflabb.
Att filmernas hjärta tillhör Miami märks när artisterna Nicky Jam och DJ Khaled fått varsin roll. Att det inte är Bay som regisserat blir emellertid tydligt i frånvaron av upskirt-vinklar och mobbning av tonåringar. Actionscenerna är inte heller på Bayhem-nivå, men manuset är faktiskt… helt okej! Det är definitivt ingenting nytt vi får se, men om man är ett fan av pojkarna (läs: de äldre männen) så är det här en film för dig. Belgarna älskar nämligen Bad Boys-filmerna och trean är en rejäl nostalgifest. Karaktärer återkommer, Mark Mancinas adrenalinriffiga musik från första filmen återanvänds och de kan inte låta bli att kopiera Michael Bays ikoniska kamerasvep. Dessutom dyker Bay själv upp i fem sekunder. Bad Boys for Life må vara mestadels fan service men det är inte dålig fan service.
