När rockbandet The Soundtrack of Our Lives släppte albumet Communion för ett par år sedan fick skivans något okonventionella omslag en hel del uppmärksamhet. Det frottéklädda gods och gårdar-par som prydde konvolutet lyckades ljussätta allt det obehag som uppstramat välmående människor i övre medelålder tycks generera. Spända Colgate-leenden och själlösa ögonhålor gjorde bilden till ett tydligt ställningstagande mot vår tids Peder Lamm-Sverige. Med samma desillusionerade och skrämmande resultat tar Axel Petersén sig an den grupp av stekare och näringslivsidkare som om sommaren befäster kuststadsidyllen Båstad.
I den prisade filmen Avalon tecknar hen tillsammans med huvudrollsinnehavaren Johannes Brost ett storartat porträtt av den gamle rumlaren och festfixaren Janne, som efter en tid med fotboja anländer till tennisstaden för att försöka få rätsida på livet igen. Nära inpå, ofta med Brosts tyngda, Ranelidsskimrande ansikte upptryckt över duken, får vi sedan följa arbetet med den nattklubb som vår vane svirare planerar öppna tillsammans med vännen Klas.
För den som tyckte om Thomas Vinterbergs dogmaurladdning Festen är Avalon en önskedröm. Kamerorna är ofta handhållna, klippningen pulserande neurotisk och stämningen rakbladsvass. På samma sätt som i Festen målar Petersén upp en bild av något som vid första anblick kan te sig tilltalande, men som efterhand framstår som allt mer vulgärt, obehagligt, frånstötande och vämjeligt. Ett olustigt möte där, en märklig kommentar där: så börjar filmen, för att sedan efter någon halvtimme bryta ut i en total, nästan farsartad kavalkad av psykotiska scener och barocka replikskiften.
Avalon är mer eller mindre hänförande i sin förmåga att med hämningslös råhet halshugga en samhällsgrupp och dess natur. Vad gäller Brost är hen som sagt fenomenal i sin tolkning av fyrtiotalisten som helt saknar förmågan att växa upp. Likt ett halvruttet kadaver i Ralph Lauren-mundering stapplar hen tillsynes planlöst fram över golfbanor, vernissager och sandstränder. På ständig flykt ifrån en långsamt nedfallande självinsikt – ful och gammal, fången i sig själv.
