Åter till Cold Mountain

[I]Åter till Cold Mountain[/I] börjar som en väldigt bra krigsfilm och hinner på två och en halv timme förvandlas till såväl en rolig road movie och episk kärlekshistoria, som en fin liten film om att mänskor utvecklas när det behövs. Det är mäktiga landskap och hungriga bönder, inbördeskrig och ångest, i den amerikanska Södern som uteslutande tycks befolkas av tunga skådisar. Jude Law, Nicole Kidman, Renée Zellweger, Philip Seymour Hoffman, Natalie Portman, Donald Sutherland och Giovanni Ribisi är med. Melora Walters (Claudia i Magnolia) och Cillian Murphy (Han som vaknar [I]28 dagar senare[/I]) dyker upp. Och kolla, Jack White från White Stripes spelar folkmusik. Med möjligt undantag för honom - det blir bara FÖR bisarrt - är alla jäkligt bra. Och det är snyggt filmat. Jag kanske är en elitist som tycker att en film som är så här lätt att gilla nästan känns beräknande. Regissör Anthony Minghella slog igenom med den mycket likartade [I]Den engelske patienten[/I], och här återvänder han till samma slags berättelse med sårade soldater, flashbacks och uppbruten kronologi. Kanske är han bitter över att ingen fattade storheten i hans [I]The Talented Mr Ripley[/I]? Den här gången tar han det säkra för det osäkra och är tydligare än Utbildningsradion. Ta den hela tiden närvarande folkmusiken. Den har fått TRE oscarnomineringar och när den är integrerad i berättelsen, till exempel i gudstjänstscenen, är den fantastisk. Men när desertören Inman (Jude Law) traskar hemåt genom Södern till den väntande prästdottern Ada (Nicole Kidman) och det är voice-over-kärleksbrev och allt, då har vi fattat vad som driver honom. Behöver soundtracket dessutom dundra att han ska hem till sin "ain true love"? Eller ta Renée Zellweger som den handfasta pigan. Hon dyker upp i filmen sådär käckt smutsig, drar några så jordnära kommentarer att hon lika gärna kunde ha spottat snus och kliat sig i skrevet -tydligare kan man inte kommunicera "bonnigt rejäl". Så måste hon verkligen nacka en tupp direkt också? det blir buskis Anthony. Och sexet. I en film så smutsrealistisk som denna, med tarmstumpar och taskigt hår och ett småfalskt piano, blir det lite för mycket med ett stiliserat stämningsfullt älskogsmontage. En gammal kvinna har SKÄGG i den här filmen, men när Jude och Nicole nuppar blir de inte ens svettiga? Va? Men helt oavsett skäggen är det tillfredsställande hur mycket plats kvinnorna får ta i den här filmen. Etapperna på Inmans resa kan ses som ett kollage av kvinnoöden i krigstid, medan den allt självständigare Ada utan att lämna Cold Mountain gör en lika lång vandring som han. Det är lite väl pedagogiskt. Men det är bedövande snyggt och ypperlig verklighetsflykt till lantbyarnas och hjältarnas tid. [I]Dogville[/I] utan pretentioner möter [I]Sagan om Ringen[/I] utan töntstämpeln ungefär.