När ett inbrott går snett åker småbrottslingen och missbrukaren Kenny (Kevin Janssens) dit medan hans flickvän Sylvie (Veerle Baetens) och brorsa Dave (en trovärdigt mjäkig Jeroen Perceval som också medförfattat filmens manus) kommer undan. Väl ute efter fyra år i fängelse har mycket förändrats. Dave och Sylvie är båda drogfria och väntar barn ihop, något de inte vet hur de ska berätta för Kenny. Särskilt Dave känner att han står i skuld. Allt han har nu hade han aldrig haft om inte Kenny tagit hela straffet.
Robin Pronts långfilmsdebut bjuder på hårdkokt socialmisär med snyggt synthigt soundtrack, ambitiöst foto samt drivor av våldsbejakande liksom självförgörande maskulinitet. När Kenny i en scen frågar Dave om han minns deras barndoms somrar i Ardennerna, hur fint det var och hur okomplicerat det var att vara barn, är det uppenbart att det är ett tillstånd till vilket de aldrig kan återvända.
När bröderna väl återvänder till Ardennerna som vuxna är det mycket riktigt inte till någon barndomsidyll utan till en grådisig mardröm. I samma veva skiftar också filmens stämning från Refnsk våldssaga till något som minner mer om Red Rock West eller dylik amerikansk neo noir från nittiotalet.
Trots klichéer som sociopater i drag är det inte den ombytliga tonen som drar ner filmen. Snarare är Kenny roten till dess problem. Karaktären hade behövt några förskonande drag, eller kanske till och med en mer karismatisk uttolkare, för att ingjuta någon verklig nerv och dynamik i triangeldramat. Istället drabbas den i övrigt väl iscensatta berättelsen, liksom Dave och Sylive som ju bara vill leva tråkiga vanliga liv, av det svarta fårets barnsliga egoism, vulgaritet och förutsägbara oberäknelighet.
