Ararat

I sin första film efter [I]Felicias resa[/I] (1999), vill armenisk-kanadensiske Atom Egoyan berätta något. 1915 utrotade Turkiet 1,5 miljon av sin armeniska befolkning. Turkiet förnekar fortfarande brottet, som praktiskt taget suddats ut ur historieböckerna. Och det låter ju onekligen viktigt. Tyvärr använder Atom Egoyan ett format som gör att [I]Ararat[/I] nästan är omöjlig att känna något inför. På sätt och vis handlar det om just de trademarks som gjort Egoyan till en av 90-talets mest intressanta filmare - säg kyla, distans och ett slags intellektuellt drivet pusselläggande. Ändå blir det så fel. För där mörka mästerverk som [I]Ljuva morgondag[/I], [I]Exotica[/I] och [I]Den gode mannen[/I] hela tiden känts "tillgängliga", blir Ararat ganska snart en labyrintisk och stel uppvisning i konsten att inte bry sig om sin publik. Visst skulle man kunna sitta och försöka få ihop en sammanhängande bild av alla miljöer, personer och obskyra detaljredovisningar: Hur hänger till exempel den kryptiska filminspelningen i Montreal närmare ihop med tullmannen som letar efter heroin i en killes väska samtidigt som han blir undervisad i armensk nutidshistoria? Vad betyder det att en skådis luras att porträttera ondskan, medan en annan skådis hamnar i trans och börjar tala direkt till en expert på den expressionistiske konstnären Arshile Gorky (som filmen-i-filmen handlar om)? Alla de där frågorna hade kunnat bli intressanta om filmen först etablerat karaktärer som är annat än akademiska marionettdockor. Som det är nu försvinner det som det väl skulle handla om - verkliga människor med verkliga livsöden - bakom en sövande fond av postmodern grundforskning. Och det var väl knappast meningen.